Sömnbristen har börja anamma mina nätter. Att det delvis beror på min icke-existerande dygnsrytm, det vet jag. Men en stor bov i dramat är dock mina tankebanor. De drar ständigt iväg dit de inte borde och de slutar inte heller utan snarare ökar tills de går på högvarv.
Jag tänker mig själv till sömnbrist; hjärnan bubblar för mycket för att kunna somna.
Tankarna faller sig oftast till en viss person. Jag vet inte om jag borde eller vart vi egentligen har varandra. Jag vet inte om jag borde; men jag gör. Svårt att glömma, svårt att inte tänka på det. Samtidigt som jag knappt minns.
I min egen förvirring tänker jag mig själv till sömnbrist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar